Jag tänker vare sig bekräfta eller dementera mina påstådda kräftfiskeäventyr i Fredhäll, men däremot vill jag berätta vad som kan ha hänt när jag eventuellt gick ner för att plocka upp mina burar ur Mälarens mörka vatten.
Som sagt sov jag inte mycket under natten, det var inte lönt att försöka. Regnet höll i sig, och det var ovanligt mörkt, ovanligt länge. När tidningsbudet lämnat dagens DN, och det kolsvarta utanför fönstret sakta började bytas ut till fördel för en stumt grå färg, bestämde jag mig för att gå tillbaka och hämta burarna. Jag var nervös.
Jag satte på mig en jacka, gick ut och möttes av ett ljummet och tätt strilregn, som genast blötte ner mitt ansikte och mina kläder. Det låg en tropisk tyngd i luften.
När jag kom ner mot vattnet kände jag hur ensam jag var. Den nervositeten jag känt tidigare blåste bort. Där fanns inte en levande själ. Det var en betryggande känsla.
Försiktigt, för att inte halka på de släta och blöta klipporna, klev jag med stela ben ner till vattenbrynet. Mina ögon vande sig vid mörkret under de droppande lövkronorna, och jag hittade snabbt mina snören till burarna. Jag drog upp den första. Återigen hörde jag det välkända ljudet av en bur som bröt vattenytan, men den här gången på väg upp. Den roliga biten.
Den var tom. Det hade nu ljusnat så pass mycket att jag kunde urskilja sjöbottnen. Den var dyig och slät. Inte direkt idealisk. Jag såg att buren legat på alldeles för grunt vatten. Den hade behövt komma ut en bit till. Falukorven och köttbullen satt kvar på stålpinnen i buren. De var orörda. Lugnt plockade jag ur betet och vek ihop buren.
Det slog mig hur ordningsam jag är när jag fiskar kräftor. Det är något som vuxit fram, och som är nödvändigt. Jag vet inte hur många burar, ficklampor, håvar och hinkar som jag tappat bort på mörka slagghögar. Det jag lärt mig är vikten av riktmärken. Alla redskap ska ligga bredvid något som sticker ut, som jag ser.
Den andra buren låg mycket bättre till. Den hade jag lyckats klämma ner mellan ett gäng näckrosor som växte bredvid en större sten. Jag drog med bestämda rörelser i snöret för att få upp buren, men den fastnade mellan stenen och och en stock som nesligt stack fram framför buren. Jag ryckte till en gång, lite hårdare, men klippan jag stod på var hal som en tvål och jag tappade fotfästet och trampade ner med båda fötterna i vattnet. För en halv sekund trodde jag att jag skulle tippa framåt rakt ner i vattnet, men jag lyckades behålla balansen. Jag lirkade loss buren och drog upp den. En liten björken sprattlade i nätet. Den tittade upp på mig med stora, tomma fiskögon. Ingen kräfta. Jag plockade ur fisken och kastade tillbaka den i sjön. Eventuellt hade den varit fint bete för framtida kräftfiske, men jag hade inte orken att ta hand om den nu.
Med dyngsura skor och strumpor klafsade jag bort till sista buren. Det hade ändå varit förvånansvärt varmt i vattnet, så jag led inte direkt. Det kändes precis som det brukar och som sig bör.
Nu återstod bara sista buren. Jag tog upp snöret, började dra och såg då något litet och svart smita iväg under vattnet, som en pil rakt utåt från buren. Det hade kunnat vara en fisk, kanske en liten abborre, men jag var inte säker. Jag förbannade min dumhet - varför hade jag inte tagit med en ficklampa? Jag tittade i buren. Den var tom. Den var helt tom. Inte en liten korvbit kvar. Köttbullen borta.
Fisketuren hade nåt sitt slut. Jag hade gjort ett försök. Fredhäll var på intet sätt idealiskt för kräftfiske. Men vad gjorde egentligen det?
Med lätta och blöta steg gick jag hemåt. Någonstans strax utanför kallbadhuset i Fredhäll kanske en liten svart pil med åtta ben och två klor nu sov lugnt. Mätt och belåten.
En björken gjorde det i alla fall.
Nej vad tråkigt. Slutar historien så snöpligt? Inte en kräfta? Är något av det här egentligen sant?
Jag kan avslöja att jag häromdagen gick längs med vattnet mot Västerbron och såg ett tiotal olika ställen där bottnen såg idealisk ut för kräftfiske. Kanske försöker jag igen, men aldrig mer med köttbullar och korv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar