Eight legged freaks

Det är natt. Jag är på väg. Jag hör trafiken på E20 nynna bortanför husen. Så tyst. Som sömn. Det småregnar, men temperaturen ligger fortfarande över 20-strecket. Luften är fuktig och kläderna klibbar mot min kropp. Det är alldeles vindstilla.

Stockholm har krupit till kojs. De sista lägenhetsfönstren som lyser slocknar ett efter ett. 62:ans sista tur svänger ner mot Rålambsvägen. Ingen ser mig när jag smyger uppför trapporna, mellan husen och sedan ner mot fredhällsklipporna. Jag har en påse i handen.

Tidigare ikväll satt jag med min dator i knät och googlade på sjöar och vattendrag i Stockholmsområdet. Sicklasjön i Nacka, Judarn i Bromma och Trehörningen i Huddinge. Och så Mälaren.

Mälaren är Sveriges tredje största sjö, och den har sitt utflöde i Östersjön. Vattnet går in i vikar i Stockholm, och omgärdar Kungsholmen. På Kungsholmen ligger Fredhäll. Det är många som fiskat kräftor i den här gigantiska sjön, men då har det skett en bit utanför stan, eller längre in mot stan. Förra året sa Stockholm stads fiskekonsulent Sverker Lovén följande till alltomstockholm.se:
– Vi har planterat ut väldigt mycket kräftor i Mälaren, så nu väntar vi på att det ska ta fart.

Han tipsade även om att man kunde lägga ut burar i Norrström vid Centralbron och vid Carl-Johans torg vid Slussen.

Jag resonerade mig fram till att om det finns kräftor vid slussen och kräftor längre ut i Mälaren borde det också finnas däremellan, i Fredhäll. Det vore inte alls orimligt. Jag kände att jag inte kunde låta bli att ge det ett försök.

Adrenalinet steg. Det bubblade i mitt bröst. Tjuvjakt.

Jag plockade fram ett par burar ur garderoben och agnade dem med bitar av en gammal falukorvsstump jag haft i kylen. Jag hade aldrig tidigare använt falukorv till kräftfiske, och har aldrig egentligen trott på det. Jag har sett att andra gjort det någon gång, satt det på stickor, men standard för mig har varit mört.

Jag satte på ett par köttbullar också. Tar de inte på det ena, kanske de tar på det andra.

Nu står jag vid vattnet och ser ut mot småbåtshamnen bredvid Fredhälls kallbadhus. Tysta ligger båtarna, sovande och mörka, med däck som blänker av gatljusen runt bryggorna. Vattenytans spegel krossas av miljontals droppar, och bildar ett oändligt myller av blänkande spillror. Jag måste skynda mig. Jag hukar mig ner och tar fram en bur ur påsen jag bär på. Jag fäller upp den och kontrollerar så att snöret inte trasslat ihop sig, sedan går jag ner till brynet och kastar på måfå ut buren i vattnet. Natten är för mörk för att jag ska se var den hamnar, och jag tog inte med någon ficklampa. Det välkända och lite dämpade plasket som uppkommer när vattenytan bryts gör att tusentals minnen kommer tillbaka till mig. Sjön Vällans mörka vatten i Falun. Barfota på slaggstenar med hopplöst svagt lysande ficklampa. Den tunga lukten av dy. Pissmyrsbetten som svalkas av de ljumma vågskvalpen. Den krypande känslan av att jag kanske egentligen inte får fiska kräftor där.

Jag går lite längre mot badhuset och kastar i de två andra burarna. Mina fötter är lätta när jag hoppar över de våta klipporna. Jag är ständigt på min vakt så jag inte halkar. Jag pustar ut. Första etappen är klar.

Den väntan som nu följer är olidlig.

Jag minns de kvällarna när vår familj fiskade kräftor när jag var liten. Vi rodde ut på kvällskröken och la i ett gäng burar, och sedan åkte vi hem och åt middag och väntade till midnatt ungefär, då det var dags att vicka dem, som det heter. Det var ingen poäng i att försöka sova. Det gick inte. Det var som att kroppen kröp av kräldjur. Jag kunde inte tänka på något annat än hur kräftorna lockades av mörtlukten och kravlade sig in i nätfällorna. Men när de väl krupit in, skulle de verkligen stanna kvar? Vad skulle hända om burarna kantrat när vi la i dem? Tänk om någon annan vickade dem?

Det är samma visa nu som det var då. Jag kan inte slappna av. Jag googlar på Mälarens kräftbestånd, men sökresultaten är desamma som innan jag gick ut. Om det är någon som har försökt att fiska kräftor i Fredhäll, så är den människan inte dum nog att skriva om det på internet.

Om några timmar får jag veta hur det gått. Jag ska försöka att sova en stund.

Jag bör tillägga att jag på den här bloggen KANSKE tar mig litterära friheter. Med det menar jag att det KAN vara så att jag inte alls försökt att fiska kräftor i Fredhäll på olovligt sätt. Jag låter det hänga i luften och vara osagt, för spänningens skull. Som vore det mer spänning jag behöver.

Ajö!