Dödens lammungar

För någon vecka sedan skrev DN att kräftbeståndet i Skåne har minskat kraftigt. På sina håll har signalkräftan slagits ut helt. Om det rör sig om en ny form av kräftpest framgår dock inte.

Spekulationer kring en sådan sjukdom som drabbar signalkräftan, har förekommit länge, och det är något jag garanterat kommer att återkomma till flera gånger. Då och då rapporterar tidningar om att dessa kräftor tycks gå samma öde till mötes som flodkräftan. Men det grundas aldrig på forskning, och jag är därför tveksam till spekulationernas trovärdighet. Helt klart värt att gräva lite i och återkomma med en redogörelse.

Signalkräftan ansågs förut vara kräftfiskarens fiende snarare än önskat byte. På diskussionsforum runt om på internet uppmanades allmänheten att tjuvfiska slut på signalkräftorna, och helt strunta i fiskebestämmelser. Anledningen var att den nordamerikanska signalkräftan spred kräftpesten till våra inhemska flodkräftor när den planterades in i slutet av 60-talet.

Nu kan jag dock skönja en trend. Signalkräftan verkar ha fått en viss upprättelse, och det är antagligen för att flodkräftan i princip är helt borta. Sorgligt, javisst, men när det gått så långt som det nu gjort börjar jag känna att vi lika gärna kan plantera in signalkräftan i ännu fler sjöar, så vi får ett naturligt bestånd av i alla fall en kräftsort. Motargumentet är att vi borde försöka rädda flodkräftan medan vi kan. Ja. Frågan är om det inte redan är för sent.

Men är det kräftfiskarnas, naturens eller kanske marknadens intressen vi ska tillgodose? Jag vet vad jag tycker. Tar vi inte hand om våra djur och vår natur gapar vi efter för mycket och blir lätt av med alltihop. Titta på hur minkar, med Nordamerika som ursprung, kan rensa hela vattendrag från fisk och kräftor när de släpps ut i svensk vildmark. Eller hur just pest spreds med signalkräftans entré i svenska vatten.

Skadan är nu skedd. Om vi också blir av med signalkräftan, vad gör vi då?