Anledningen till att den här bloggen över huvud taget uppstod var att jag skrev en statusuppdatering på Facebook där jag orerade om att tidningarnas kräftexperter alltid ger högst betyg till de kräftorna som jag tycker sämst om. I DN i år till exempel får Icas kinesiska kräftor toppbetyg, och Pandalus turkiska får en fjuttig tvåa i betyg. Enligt mig helt upp och ner alltså.
Jag misstänker att hårdheten i kräftornas skal inte räknas med i betygen. Kinesiska kräftor är stenhårda. Så hårda att jag måste använda tång för att öppna klorna, och deras färg är sådär klarröd och inte alls så trivsamt rödorange som de turkiska. Smaken i de kinesiska kräftorna burkar vara väl söt och stjärtarnas kött är gummiaktigt, nästan som halloumi. Mängden kött i klorna är också alltför varierande.
Om du inte känner att du har råd att lägga 300 kronor på svenska signalkräftor, som i själva verket är godast, snyggast och bäst, så tycker jag att du ska ta de turkiska för 129 kronor. De är lika de svenska kräftorna till utseendet och konsistensen i köttet är inte alls svampigt som DN uttryckte det, utan det är fast men inte alls likt den cypriotiska fårosten.
De svenska alternativen får sig en känga av DN:s panel för att de är för salta. Jag tror inte att dessa recensenter vuxit upp med kräftor som legat i klassisk svensk lag. Den tillagas som följer:
En dl salt
3 l vatten
Öl efter behag
Dillkronor
Ett par sockerbitar
Kokar man den lagen i tio minuter, låter den svalna och sedan förvarar kräftorna i den ett dygn före servering, så lovar jag att de sämsta kräftorna blir delikata. Glöm bara inte att plocka upp dillkronorna efter kokningen, de ger en alltför besk smak om de ligger kvar.
Ajöl!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar