Falkenbergs havskräftor som jag köpte var mindre i storleken och saltare än jag trott. Gratinera var därför inte att tala om. Något av en besvikelse alltså.
Poängen med havskräftor är just havssmaken, och den gick jag miste om den här gången. Missförstå mig nu rätt. Det var oerhört gott, men det hade kunnat vara godare. Nästa gång köper jag alltså de djupfrysta och okokta havskräftorna. De ser ut att vara något större, och tillagningsmöjligheterna är oändliga.
2010-08-31
2010-08-30
Kräftnytt
En man i trettioårsåldern anmälde sig själv till polisen för att han hade tjuvfiskat kräftor, rapporterade Ludvika Tidning häromdagen.
Fyra dagar efter det att han varit ute vid sjön Barken i Ludvika och olagligt tagit 30-40 kräftor fick han uppenbarligen dåligt samvete, och ville göra rätt för sig.
Blir han dömd för brottet väntar böter.
Gulligt!
Fyra dagar efter det att han varit ute vid sjön Barken i Ludvika och olagligt tagit 30-40 kräftor fick han uppenbarligen dåligt samvete, och ville göra rätt för sig.
Blir han dömd för brottet väntar böter.
Gulligt!
2010-08-29
Mental förberedelse
Den uppmärksamme läsaren kanske har noterat att jag tidigare antytt att det bara är att åka till en sjö med en lampa och plocka kräftor, som vore det en annan stormarknad. Så är egentligen inte fallet. Mycket förberedelser krävs. Jag behöver ett antal olika saker med mig, och alla dessa ting måste kontrolleras så att de är i mint condition.
1. Lampa.
2. Mört.
3. Burar.
4. Håv.
5. Hink.
Lampan är kräftfiskarens bästa vän. Det är av största vikt att den lyser starkt. Annars fyller den inte sitt syfte.
Mörten, eller Braxen, är kräftans favoritmat. Att fiskarna ska ligga framme och surna är en myt. Se bara till att frysa mörten om du fiskat den i en annan sjö än den som du ska ta kräftor ur. Kräftpesten sprids lätt via betet. Ha med för mycket mört. Det är alltid trevligt att sätta fisk på sticka.
Burarna är kräftans värsta fiende. De är lätta att gå in i, men fullkomligt omöjliga att ta sig ur. Som knark ungefär, eller spel och dobbel. Men om nätet gått sönder på buren är det lätt att kräftorna trillar ur.
Håven är kräftfiskarens förlängda högra arm.
Hinken är bra att ha.
Sen följer problemet med skodon. Jag har nyttjat stövlar, converse och vadare. Om vädret tillåter är det trivsamt att kliva omkring i ett par tygskor, men i år ser det ut att krypa ner under tiogradersstrecket under onsdagsnatten, så jag ser över vadarstövelsmarknaden.
Fiskekort, vatten, kniv, tändstickor, ved, tidningspapper, kaffe, korv och ett par torra skor är också användbart.
1. Lampa.
2. Mört.
3. Burar.
4. Håv.
5. Hink.
Lampan är kräftfiskarens bästa vän. Det är av största vikt att den lyser starkt. Annars fyller den inte sitt syfte.
Mörten, eller Braxen, är kräftans favoritmat. Att fiskarna ska ligga framme och surna är en myt. Se bara till att frysa mörten om du fiskat den i en annan sjö än den som du ska ta kräftor ur. Kräftpesten sprids lätt via betet. Ha med för mycket mört. Det är alltid trevligt att sätta fisk på sticka.
Burarna är kräftans värsta fiende. De är lätta att gå in i, men fullkomligt omöjliga att ta sig ur. Som knark ungefär, eller spel och dobbel. Men om nätet gått sönder på buren är det lätt att kräftorna trillar ur.
Håven är kräftfiskarens förlängda högra arm.
Hinken är bra att ha.
Sen följer problemet med skodon. Jag har nyttjat stövlar, converse och vadare. Om vädret tillåter är det trivsamt att kliva omkring i ett par tygskor, men i år ser det ut att krypa ner under tiogradersstrecket under onsdagsnatten, så jag ser över vadarstövelsmarknaden.
Fiskekort, vatten, kniv, tändstickor, ved, tidningspapper, kaffe, korv och ett par torra skor är också användbart.
2010-08-27
Årets första kräfta
Årets första spottade kräfta, (levande, bör tilläggas) i järlasjön i juni. Den fick gå.
Den här bilden påminner mig lite om UFO-bilder. Suddig, tagen med kass kamera, men visst, något kan man se där. Eller?
Sanningen ska fram
Jag tänker vare sig bekräfta eller dementera mina påstådda kräftfiskeäventyr i Fredhäll, men däremot vill jag berätta vad som kan ha hänt när jag eventuellt gick ner för att plocka upp mina burar ur Mälarens mörka vatten.
Som sagt sov jag inte mycket under natten, det var inte lönt att försöka. Regnet höll i sig, och det var ovanligt mörkt, ovanligt länge. När tidningsbudet lämnat dagens DN, och det kolsvarta utanför fönstret sakta började bytas ut till fördel för en stumt grå färg, bestämde jag mig för att gå tillbaka och hämta burarna. Jag var nervös.
Jag satte på mig en jacka, gick ut och möttes av ett ljummet och tätt strilregn, som genast blötte ner mitt ansikte och mina kläder. Det låg en tropisk tyngd i luften.
När jag kom ner mot vattnet kände jag hur ensam jag var. Den nervositeten jag känt tidigare blåste bort. Där fanns inte en levande själ. Det var en betryggande känsla.
Försiktigt, för att inte halka på de släta och blöta klipporna, klev jag med stela ben ner till vattenbrynet. Mina ögon vande sig vid mörkret under de droppande lövkronorna, och jag hittade snabbt mina snören till burarna. Jag drog upp den första. Återigen hörde jag det välkända ljudet av en bur som bröt vattenytan, men den här gången på väg upp. Den roliga biten.
Den var tom. Det hade nu ljusnat så pass mycket att jag kunde urskilja sjöbottnen. Den var dyig och slät. Inte direkt idealisk. Jag såg att buren legat på alldeles för grunt vatten. Den hade behövt komma ut en bit till. Falukorven och köttbullen satt kvar på stålpinnen i buren. De var orörda. Lugnt plockade jag ur betet och vek ihop buren.
Det slog mig hur ordningsam jag är när jag fiskar kräftor. Det är något som vuxit fram, och som är nödvändigt. Jag vet inte hur många burar, ficklampor, håvar och hinkar som jag tappat bort på mörka slagghögar. Det jag lärt mig är vikten av riktmärken. Alla redskap ska ligga bredvid något som sticker ut, som jag ser.
Den andra buren låg mycket bättre till. Den hade jag lyckats klämma ner mellan ett gäng näckrosor som växte bredvid en större sten. Jag drog med bestämda rörelser i snöret för att få upp buren, men den fastnade mellan stenen och och en stock som nesligt stack fram framför buren. Jag ryckte till en gång, lite hårdare, men klippan jag stod på var hal som en tvål och jag tappade fotfästet och trampade ner med båda fötterna i vattnet. För en halv sekund trodde jag att jag skulle tippa framåt rakt ner i vattnet, men jag lyckades behålla balansen. Jag lirkade loss buren och drog upp den. En liten björken sprattlade i nätet. Den tittade upp på mig med stora, tomma fiskögon. Ingen kräfta. Jag plockade ur fisken och kastade tillbaka den i sjön. Eventuellt hade den varit fint bete för framtida kräftfiske, men jag hade inte orken att ta hand om den nu.
Med dyngsura skor och strumpor klafsade jag bort till sista buren. Det hade ändå varit förvånansvärt varmt i vattnet, så jag led inte direkt. Det kändes precis som det brukar och som sig bör.
Nu återstod bara sista buren. Jag tog upp snöret, började dra och såg då något litet och svart smita iväg under vattnet, som en pil rakt utåt från buren. Det hade kunnat vara en fisk, kanske en liten abborre, men jag var inte säker. Jag förbannade min dumhet - varför hade jag inte tagit med en ficklampa? Jag tittade i buren. Den var tom. Den var helt tom. Inte en liten korvbit kvar. Köttbullen borta.
Fisketuren hade nåt sitt slut. Jag hade gjort ett försök. Fredhäll var på intet sätt idealiskt för kräftfiske. Men vad gjorde egentligen det?
Med lätta och blöta steg gick jag hemåt. Någonstans strax utanför kallbadhuset i Fredhäll kanske en liten svart pil med åtta ben och två klor nu sov lugnt. Mätt och belåten.
En björken gjorde det i alla fall.
Nej vad tråkigt. Slutar historien så snöpligt? Inte en kräfta? Är något av det här egentligen sant?
Jag kan avslöja att jag häromdagen gick längs med vattnet mot Västerbron och såg ett tiotal olika ställen där bottnen såg idealisk ut för kräftfiske. Kanske försöker jag igen, men aldrig mer med köttbullar och korv.
Som sagt sov jag inte mycket under natten, det var inte lönt att försöka. Regnet höll i sig, och det var ovanligt mörkt, ovanligt länge. När tidningsbudet lämnat dagens DN, och det kolsvarta utanför fönstret sakta började bytas ut till fördel för en stumt grå färg, bestämde jag mig för att gå tillbaka och hämta burarna. Jag var nervös.
Jag satte på mig en jacka, gick ut och möttes av ett ljummet och tätt strilregn, som genast blötte ner mitt ansikte och mina kläder. Det låg en tropisk tyngd i luften.
När jag kom ner mot vattnet kände jag hur ensam jag var. Den nervositeten jag känt tidigare blåste bort. Där fanns inte en levande själ. Det var en betryggande känsla.
Försiktigt, för att inte halka på de släta och blöta klipporna, klev jag med stela ben ner till vattenbrynet. Mina ögon vande sig vid mörkret under de droppande lövkronorna, och jag hittade snabbt mina snören till burarna. Jag drog upp den första. Återigen hörde jag det välkända ljudet av en bur som bröt vattenytan, men den här gången på väg upp. Den roliga biten.
Den var tom. Det hade nu ljusnat så pass mycket att jag kunde urskilja sjöbottnen. Den var dyig och slät. Inte direkt idealisk. Jag såg att buren legat på alldeles för grunt vatten. Den hade behövt komma ut en bit till. Falukorven och köttbullen satt kvar på stålpinnen i buren. De var orörda. Lugnt plockade jag ur betet och vek ihop buren.
Det slog mig hur ordningsam jag är när jag fiskar kräftor. Det är något som vuxit fram, och som är nödvändigt. Jag vet inte hur många burar, ficklampor, håvar och hinkar som jag tappat bort på mörka slagghögar. Det jag lärt mig är vikten av riktmärken. Alla redskap ska ligga bredvid något som sticker ut, som jag ser.
Den andra buren låg mycket bättre till. Den hade jag lyckats klämma ner mellan ett gäng näckrosor som växte bredvid en större sten. Jag drog med bestämda rörelser i snöret för att få upp buren, men den fastnade mellan stenen och och en stock som nesligt stack fram framför buren. Jag ryckte till en gång, lite hårdare, men klippan jag stod på var hal som en tvål och jag tappade fotfästet och trampade ner med båda fötterna i vattnet. För en halv sekund trodde jag att jag skulle tippa framåt rakt ner i vattnet, men jag lyckades behålla balansen. Jag lirkade loss buren och drog upp den. En liten björken sprattlade i nätet. Den tittade upp på mig med stora, tomma fiskögon. Ingen kräfta. Jag plockade ur fisken och kastade tillbaka den i sjön. Eventuellt hade den varit fint bete för framtida kräftfiske, men jag hade inte orken att ta hand om den nu.
Med dyngsura skor och strumpor klafsade jag bort till sista buren. Det hade ändå varit förvånansvärt varmt i vattnet, så jag led inte direkt. Det kändes precis som det brukar och som sig bör.
Nu återstod bara sista buren. Jag tog upp snöret, började dra och såg då något litet och svart smita iväg under vattnet, som en pil rakt utåt från buren. Det hade kunnat vara en fisk, kanske en liten abborre, men jag var inte säker. Jag förbannade min dumhet - varför hade jag inte tagit med en ficklampa? Jag tittade i buren. Den var tom. Den var helt tom. Inte en liten korvbit kvar. Köttbullen borta.
Fisketuren hade nåt sitt slut. Jag hade gjort ett försök. Fredhäll var på intet sätt idealiskt för kräftfiske. Men vad gjorde egentligen det?
Med lätta och blöta steg gick jag hemåt. Någonstans strax utanför kallbadhuset i Fredhäll kanske en liten svart pil med åtta ben och två klor nu sov lugnt. Mätt och belåten.
En björken gjorde det i alla fall.
Nej vad tråkigt. Slutar historien så snöpligt? Inte en kräfta? Är något av det här egentligen sant?
Jag kan avslöja att jag häromdagen gick längs med vattnet mot Västerbron och såg ett tiotal olika ställen där bottnen såg idealisk ut för kräftfiske. Kanske försöker jag igen, men aldrig mer med köttbullar och korv.
Havsdito
Jag har köpt en hink havskräftor från Falkenberg för 129 kronor.
En kräfta ska jag äta rätt upp och ner.
Resten ska jag göra något kul med. Kanske gratinera, men det känns inte så tidstypiskt så här på sensommaren. Jag kanske bjuder någon på middag, vem vet. Det återstår att se.
Dagens kräfttips är dock inte denna hink med kokta havskräftor från Falkenberg, utan ett paket med okokta och frysta havskräftor. De kostar runt 70 kronor för ett kilo, och de finns på Prisxtra i Norrtull och vid Fridhemsplan.
En kräfta ska jag äta rätt upp och ner.
Resten ska jag göra något kul med. Kanske gratinera, men det känns inte så tidstypiskt så här på sensommaren. Jag kanske bjuder någon på middag, vem vet. Det återstår att se.
Dagens kräfttips är dock inte denna hink med kokta havskräftor från Falkenberg, utan ett paket med okokta och frysta havskräftor. De kostar runt 70 kronor för ett kilo, och de finns på Prisxtra i Norrtull och vid Fridhemsplan.
2010-08-26
Kräftkokstips
Många anser att det är ohemult att koka kräftor levande. Några påstår till och med att det är det värsta djurplågeriet som försiggår i Sverige. Det är inte sant.
Men visst, jag förstår poängen, och därför vill jag dela med mig av ett par tips på hur man kan göra för att döda kräftorna på ett mindre grymt sätt.
1. Se till att vattnet kokar ordentligt, så dör de direkt när du kastar i dem.
2. Lägg i en i taget med klorna och huvudet före.
3. Blir det för trångt i kastrullen så koka upp en till lag.
4. Frys kräftorna levande innan du kokar dem. Det är allmänt känt att kräftor går i dvala på vintern, och därför påstås frysmetoden vara det mest naturliga och humana tillvägagångssättet. Jag funderar på att prova det själv i år.
När du kommer hem med din fångst är det också viktigt att du förvarar kräftorna i vatten, fram till dess att du ska koka eller frysa dem. Jag brukar tappa upp kallt vatten i badkaret och hälla ner dem där, men somliga påstår att det är viktigt att de hela tiden får nytt och fräscht vatten. Det kan lösas genom att man lägger en tändsticka under avloppsproppen och låter vattenkranen rinna svagt. Resursslöseri, säger jag. De överlever garanterat i tolv timmar i samma vatten, om badkaret är rent vill säga. Men för all del, utmana inte ödet.
Som med mycket annat handlar det om att använda sitt sunda förnuft. Kocken Floyd hade nog fått sig ett par järn för mycket för att kunna använda sitt när han kokade kräftor i Sverige den där sommaren på 90-talet. Jag kommer ihåg att han hade Peaches med Stranglers som signaturmelodi till programmet. Förbaskat bra låt!
Men visst, jag förstår poängen, och därför vill jag dela med mig av ett par tips på hur man kan göra för att döda kräftorna på ett mindre grymt sätt.
1. Se till att vattnet kokar ordentligt, så dör de direkt när du kastar i dem.
2. Lägg i en i taget med klorna och huvudet före.
3. Blir det för trångt i kastrullen så koka upp en till lag.
4. Frys kräftorna levande innan du kokar dem. Det är allmänt känt att kräftor går i dvala på vintern, och därför påstås frysmetoden vara det mest naturliga och humana tillvägagångssättet. Jag funderar på att prova det själv i år.
När du kommer hem med din fångst är det också viktigt att du förvarar kräftorna i vatten, fram till dess att du ska koka eller frysa dem. Jag brukar tappa upp kallt vatten i badkaret och hälla ner dem där, men somliga påstår att det är viktigt att de hela tiden får nytt och fräscht vatten. Det kan lösas genom att man lägger en tändsticka under avloppsproppen och låter vattenkranen rinna svagt. Resursslöseri, säger jag. De överlever garanterat i tolv timmar i samma vatten, om badkaret är rent vill säga. Men för all del, utmana inte ödet.
Som med mycket annat handlar det om att använda sitt sunda förnuft. Kocken Floyd hade nog fått sig ett par järn för mycket för att kunna använda sitt när han kokade kräftor i Sverige den där sommaren på 90-talet. Jag kommer ihåg att han hade Peaches med Stranglers som signaturmelodi till programmet. Förbaskat bra låt!
Helt apropå...
Jag har köpt fiskekort till nästa onsdag. Då blir det äntligen av. Årets höjdpunkt.
Vi är än så länge tre stycken som delar på två kort. Det betyder att vi tillsammans får fiska upp 100 kräftor, och det känns som att det skulle vara en helt ok fångstrapport att skriva.
Jag hoppas att alla andra kräftfiskare får förhinder den kvällen och att vädret blir ok. Får vi sen över 30 kräftor kommer jag att vara nöjd.
Nu måste vi fiska mört.
Vi är än så länge tre stycken som delar på två kort. Det betyder att vi tillsammans får fiska upp 100 kräftor, och det känns som att det skulle vara en helt ok fångstrapport att skriva.
Jag hoppas att alla andra kräftfiskare får förhinder den kvällen och att vädret blir ok. Får vi sen över 30 kräftor kommer jag att vara nöjd.
Nu måste vi fiska mört.
2010-08-25
Förbjudet fiske förkastas
Två män greps efter att de tjuvfiskat kräftor i Motala ström, skriver Östgöta Correspondenten idag. Hela 44 burar beslagtogs och 270 kräftor släpptes tillbaka. Polisens presstalesman säger till Corren att det rört sig om "industriellt fiske".
Just i Tekniska verkens vatten, mellan Borensberg och Ljungsbro har tjuvfisket efter kräftor länge varit ett stort problem, skriver tidningen. De boende i närheten har dock inte vågat vittna, på grund av rädsla för att tjuvfiskarna ska vara beväpnade.
- Jag har sett dem och jag går inte gärna dit. Det är uppenbart att det handlar om yrkeskriminella. De fiskar enorma mängder, hela tiden, säger en anonym källa till tidningen.
En annan säger:
- Jag träffade på dem förra året. Man vill ju inte gärna sätta etiketter på folk men man såg ju att de var kriminellt belastade. Det tråkiga är ju att de förstör för alla oss andra.
Naturligtvis är det helt förkastligt. Det här har ingenting att göra med den smått charmanta tjuvfiskaren som jag skrev om i inlägget "Förbjudet fiske försvaras". Det handlar om girighet och total respektlöshet gentemot kräftbeståndet. Sådant tjuvfiske spottar jag på.
Men det finns en fråga som förblir obesvarad i artikeln. På vilket vis ser man att någon är kriminellt belastad? Har personen i fråga pengasäckar med dollartecken på? Randig pyjamas? "Man vill ju inte sätta etiketter på folk, men..."
Corren får dagens ris för den oklarheten.
Just i Tekniska verkens vatten, mellan Borensberg och Ljungsbro har tjuvfisket efter kräftor länge varit ett stort problem, skriver tidningen. De boende i närheten har dock inte vågat vittna, på grund av rädsla för att tjuvfiskarna ska vara beväpnade.
- Jag har sett dem och jag går inte gärna dit. Det är uppenbart att det handlar om yrkeskriminella. De fiskar enorma mängder, hela tiden, säger en anonym källa till tidningen.
En annan säger:
- Jag träffade på dem förra året. Man vill ju inte gärna sätta etiketter på folk men man såg ju att de var kriminellt belastade. Det tråkiga är ju att de förstör för alla oss andra.
Naturligtvis är det helt förkastligt. Det här har ingenting att göra med den smått charmanta tjuvfiskaren som jag skrev om i inlägget "Förbjudet fiske försvaras". Det handlar om girighet och total respektlöshet gentemot kräftbeståndet. Sådant tjuvfiske spottar jag på.
Men det finns en fråga som förblir obesvarad i artikeln. På vilket vis ser man att någon är kriminellt belastad? Har personen i fråga pengasäckar med dollartecken på? Randig pyjamas? "Man vill ju inte sätta etiketter på folk, men..."
Corren får dagens ris för den oklarheten.
2010-08-24
Ingen kräftångest
Flodkräftbeståndet i Ljungan ser ut att återhämta sig tack vare fortsatt inplantering, rapporterar Sundsvalls Tidning idag. Det har gått så bra att Åsa Hamrin, som är miljö- och hälsoskyddsinspektör, tror att fisket åter kan tillåtas om några år, skriver tidningen.
Sundsvalls Tidning får dagens guldstjärna för att de är roliga:
Sundsvalls Tidning får dagens guldstjärna för att de är roliga:
Insjö och hav
Hur kommer det sig att jag inte skrivit om havskräftor, undrar Frans i en kommentar till inlägget här under. Jag kan försäkra dig Frans, och alla andra, att jag har havskräftan i åtanke, men just nu är det den mer folkliga insjökräftan som tar upp all min tid.
"Mer folkliga", kanske någon fnyser. "Det beror på vem man frågar", fortsätter någon beskäftigt.
Nja, det är för all del sant, men det betyder inte att de som tycker annorlunda har rätt. Insjökräftan är folkligast. Den tesen slår jag fast med följande påståenden:
1. Insjökräftan kan fiskas av alla, som jag näsvist påpekade i svaret till Frans. Det enda du behöver är mört och lampa, om ens det. Ska du fiska havskräfta krävs de tre B:na.
Båt, burar och bra rep.
2. Insjökräftan kan fiskas från Dalälven till Skåne, och havskräftan kan endast fiskas på västkusten. Inget fel på västkusten. Det är en fin kust, men den är inte lång.
3. Googlar du på "havskräfta" får du upp 20700 resultat. (Gör du en sökning på "insjökräfta" får du visserligen bara upp 835 resultat, men det är inte poängen. Arterna som lever i sjöar och åar heter ju som bekant inte insjökräfta utan flod- och signalkräfta.) Gör du en sökning på "flodkräfta" får du upp 22900 resultat. Redan där en markant skillnad alltså. Men googlar du på "signalkräfta" kommer du kunna klicka på hela 99600 resultat.
Kan man då påstå att signalkräftan är den folkligaste kräftan? Nja, nu ska vi behålla byxorna på. Än så länge är flodkräftan den som av traditionella skäl anses vara den typiskt svenska kräftan. Men ge det tio år, så kan den vara glömd. Räck upp handen om du ska fiska flodkräftor i år! Nej, tänkte väl det.
Tack för mig.
"Mer folkliga", kanske någon fnyser. "Det beror på vem man frågar", fortsätter någon beskäftigt.
Nja, det är för all del sant, men det betyder inte att de som tycker annorlunda har rätt. Insjökräftan är folkligast. Den tesen slår jag fast med följande påståenden:
1. Insjökräftan kan fiskas av alla, som jag näsvist påpekade i svaret till Frans. Det enda du behöver är mört och lampa, om ens det. Ska du fiska havskräfta krävs de tre B:na.
Båt, burar och bra rep.
2. Insjökräftan kan fiskas från Dalälven till Skåne, och havskräftan kan endast fiskas på västkusten. Inget fel på västkusten. Det är en fin kust, men den är inte lång.
3. Googlar du på "havskräfta" får du upp 20700 resultat. (Gör du en sökning på "insjökräfta" får du visserligen bara upp 835 resultat, men det är inte poängen. Arterna som lever i sjöar och åar heter ju som bekant inte insjökräfta utan flod- och signalkräfta.) Gör du en sökning på "flodkräfta" får du upp 22900 resultat. Redan där en markant skillnad alltså. Men googlar du på "signalkräfta" kommer du kunna klicka på hela 99600 resultat.
Kan man då påstå att signalkräftan är den folkligaste kräftan? Nja, nu ska vi behålla byxorna på. Än så länge är flodkräftan den som av traditionella skäl anses vara den typiskt svenska kräftan. Men ge det tio år, så kan den vara glömd. Räck upp handen om du ska fiska flodkräftor i år! Nej, tänkte väl det.
Tack för mig.
2010-08-23
Kräftnytt
Vi är nu mitt i kräftsäsongen, och tidningarna skriver givetvis mer om kräftor än vad de gör någon annan tid på året.
Endast 2200 kräftor fiskades upp under den årliga kräftnatten som inföll i fredags i Svartån i Örebro, rapporterar Nerikes Allehanda. Trots att de planterat in 4000 kräftor tycks inte djuren reproducera sig, förklarar Karl-Heinz Nilsson som ansvarar för kommunens kräftfiske. 800 burar låg i under natten och det betyder att fiskarna fick i snitt tre kräftor per bur. Näst intill obefintligt om man jämför med resultatet för sju år sedan som var på 17000 kräftor. För att få bukt med problemet vill Nilsson att kommunen tar fiskeuppehåll nästa år.
Vår regering har haft kräftskiva, skriver Aftonbladet. Inga större skandaler där, förutom att Maud Olofsson badade, och Jan Björklund hade kräfthatt.
Även insändarsidorna har färgats av kräftsäsongen. Inte helt oväntat handlar åsikterna om huruvida det är grymt att koka kräftor levande eller inte. Henrik Scheutz menar i Nya Wermlands-tidningen att det är en ociviliserad sed, medan signaturen Erik replikerar med att jakt och fiske är mer barbariskt, om än mer socialt accepterat.
Nerikes Allehanda får en guldstjärna från "Du kan inte äta kräftor" för att de skrivit mest om våra åttabenade vänner den senaste veckan.
Endast 2200 kräftor fiskades upp under den årliga kräftnatten som inföll i fredags i Svartån i Örebro, rapporterar Nerikes Allehanda. Trots att de planterat in 4000 kräftor tycks inte djuren reproducera sig, förklarar Karl-Heinz Nilsson som ansvarar för kommunens kräftfiske. 800 burar låg i under natten och det betyder att fiskarna fick i snitt tre kräftor per bur. Näst intill obefintligt om man jämför med resultatet för sju år sedan som var på 17000 kräftor. För att få bukt med problemet vill Nilsson att kommunen tar fiskeuppehåll nästa år.
Vår regering har haft kräftskiva, skriver Aftonbladet. Inga större skandaler där, förutom att Maud Olofsson badade, och Jan Björklund hade kräfthatt.
Även insändarsidorna har färgats av kräftsäsongen. Inte helt oväntat handlar åsikterna om huruvida det är grymt att koka kräftor levande eller inte. Henrik Scheutz menar i Nya Wermlands-tidningen att det är en ociviliserad sed, medan signaturen Erik replikerar med att jakt och fiske är mer barbariskt, om än mer socialt accepterat.
Nerikes Allehanda får en guldstjärna från "Du kan inte äta kräftor" för att de skrivit mest om våra åttabenade vänner den senaste veckan.
2010-08-22
maginnehåll
En bild på årets första kräftfångst. Det var i juni vid Järlasjön, och min metod då var att fiska upp abborrar och gäddor och tömma deras maginnehåll. Notera att abborrens magsyra har gjort att skalet fläckvist börjat bli rött.
Nej, jag åt inte kräftorna.
2010-08-21
Årets bästa kräfta
Min vän mats frågade mig vilka kräftor han skulle köpa till en fest han skulle gå på. Han ville känna "avundsjuka blickar" från festdeltagarna när han plockade fram kräftorna, sedan skulle han berätta att alla fick ta för sig, och på så vis bli "skivans kung". Oerhört smart drag. Jag föreslog en billigare sort, speciellt eftersom han förklarade att ingen av besökarna där var av den petigare sorten. Men i annat fall är det mycket som ska räknas in när du ska köpa kräftor, så som pris, smak, och utseende. Alla lika viktiga.
För att göra det enkelt gör jag en lista över de fyra enligt mig bästa kräftköpen just nu. Denna lista ämnar jag uppdatera, om något oväntat skulle inträffa.
1. Amalias svenska signalkräftor
2. Pandalus turkiska färska kräftor
3. Pandalus turkiska frysta kräftor
4. Pandalus spanska jumbokräftor
Jag vill poängtera att jag inte ätit de färska turkiska kräftorna i år. Anledningen till deras höga placering är att jag tidigare år tyckt att de varit fantastiskt fina och goda. Jag vill också framhålla vikten av att koka egen lag som de får dra i sig av ett dygn innan servering. Men köper du Amalias kräftor behöver du faktiskt inte koka egen. Dessa kräftor är kokade i rikligt med dill, och sältan är alldeles lagom.
För att göra det enkelt gör jag en lista över de fyra enligt mig bästa kräftköpen just nu. Denna lista ämnar jag uppdatera, om något oväntat skulle inträffa.
1. Amalias svenska signalkräftor
2. Pandalus turkiska färska kräftor
3. Pandalus turkiska frysta kräftor
4. Pandalus spanska jumbokräftor
Jag vill poängtera att jag inte ätit de färska turkiska kräftorna i år. Anledningen till deras höga placering är att jag tidigare år tyckt att de varit fantastiskt fina och goda. Jag vill också framhålla vikten av att koka egen lag som de får dra i sig av ett dygn innan servering. Men köper du Amalias kräftor behöver du faktiskt inte koka egen. Dessa kräftor är kokade i rikligt med dill, och sältan är alldeles lagom.
2010-08-20
Förbjudet fiske försvaras
- Nu är det inte mer än några månader till vi kan börja tjuvfiska kräftor, vilket jag hoppas att alla gör, skriver någon på fiskesnack.com. Obs gäller endast i signalkräftor och inte att man tjuvfiskar där någon har sitt fiske som inkomst, fortsätter han.
Många förknippar kräftfiske till just tjuvfiske. Av någon anledning anses olagligt fiske efter kräftor vara näst intill ädelt. Som jag tidigare nämnt ansågs det länge vara fullt försvarbart att tjuvfiska signalkräftor, medan flodkräftan skulle fiskas med måtta. I den åsikten ligger trots allt en stor moral. Fiska upp det som det finns mycket av, och låt flodkräftan vara. Den som är hotad att försvinna. Men hur kommer det sig att tjuvfiske över huvud taget försvaras?
Som sig bör vänder jag mig till litteraturen för svar. Slas skriver i texten ”Utan fångst” att ”det är en del av tjusningen att sitta och ängslas för att landsfiskalen ska dyka upp. En absolut nedärvd ängslan.” I texten ”Tjuvfiske och kulturarbete” menar han att tjuvfisket ”tillhör urminnesrätten”.
Mitt kräftfiske har alltid varit på gränsen till tjuvfiske. Eller snarare har jag inte vetat om jag i själva verket får fiska kräftor i sjöarna jag besökt. I sjön Vällan i Falun, där jag fiskade från att jag kunde stå på benen till dess att sjön drabbades av pest, hade vår familj lånad fiskerätt. Men det var min pappas lånade rätt, och vi utnyttjade den lite väl många år skulle jag tro. På Lilltorpet, där vi plockade mycket kräftor för hand, tror jag att det var fritt fiske från första onsdagen i augusti tills isen la sig. Men i och med att de allmänna fiskebestämmelserna togs bort visste vi inte längre vad som gällde, så vi chansade, utan att fråga. Vi ville inte väcka den björn som sover.
Självklart kryddas fisket av ängslan för landsfiskalen. Jag kommer ihåg skräcken jag kände när han en dag dök upp. Han var stor och svartklädd och hade en schäfer med sig. Han ställde sig i mörkret en bit ifrån oss, med kopplet i handen, och bara tittade på oss en lång stund. Som döden stod han där och iakttog. Vi tittade tillbaka. Sedan gick han. Vi pustade ut.
I år köper jag mitt fiskekort. Något annat vore fel. De sjöar där jag planerat att fiska tas om hand med hjälp av pengar från fiskekortsförsäljning. I alla fall påstår fiskevårdsområdenas hemsidor det och jag vill tro dem. Om jag levat i en annan tid, när flodkräftan fanns i varje vattendrag, skulle jag inte brytt mig om fiskebestämmelser. Då hade jag tagit min lampa, mina burar och min mört och smugit ut med ängslan i bröstet.
Det hade varit fint.
Många förknippar kräftfiske till just tjuvfiske. Av någon anledning anses olagligt fiske efter kräftor vara näst intill ädelt. Som jag tidigare nämnt ansågs det länge vara fullt försvarbart att tjuvfiska signalkräftor, medan flodkräftan skulle fiskas med måtta. I den åsikten ligger trots allt en stor moral. Fiska upp det som det finns mycket av, och låt flodkräftan vara. Den som är hotad att försvinna. Men hur kommer det sig att tjuvfiske över huvud taget försvaras?
Som sig bör vänder jag mig till litteraturen för svar. Slas skriver i texten ”Utan fångst” att ”det är en del av tjusningen att sitta och ängslas för att landsfiskalen ska dyka upp. En absolut nedärvd ängslan.” I texten ”Tjuvfiske och kulturarbete” menar han att tjuvfisket ”tillhör urminnesrätten”.
Mitt kräftfiske har alltid varit på gränsen till tjuvfiske. Eller snarare har jag inte vetat om jag i själva verket får fiska kräftor i sjöarna jag besökt. I sjön Vällan i Falun, där jag fiskade från att jag kunde stå på benen till dess att sjön drabbades av pest, hade vår familj lånad fiskerätt. Men det var min pappas lånade rätt, och vi utnyttjade den lite väl många år skulle jag tro. På Lilltorpet, där vi plockade mycket kräftor för hand, tror jag att det var fritt fiske från första onsdagen i augusti tills isen la sig. Men i och med att de allmänna fiskebestämmelserna togs bort visste vi inte längre vad som gällde, så vi chansade, utan att fråga. Vi ville inte väcka den björn som sover.
Självklart kryddas fisket av ängslan för landsfiskalen. Jag kommer ihåg skräcken jag kände när han en dag dök upp. Han var stor och svartklädd och hade en schäfer med sig. Han ställde sig i mörkret en bit ifrån oss, med kopplet i handen, och bara tittade på oss en lång stund. Som döden stod han där och iakttog. Vi tittade tillbaka. Sedan gick han. Vi pustade ut.
I år köper jag mitt fiskekort. Något annat vore fel. De sjöar där jag planerat att fiska tas om hand med hjälp av pengar från fiskekortsförsäljning. I alla fall påstår fiskevårdsområdenas hemsidor det och jag vill tro dem. Om jag levat i en annan tid, när flodkräftan fanns i varje vattendrag, skulle jag inte brytt mig om fiskebestämmelser. Då hade jag tagit min lampa, mina burar och min mört och smugit ut med ängslan i bröstet.
Det hade varit fint.
2010-08-19
"Dagen efter ringde en kvinna från Djurens Befrielsefront i Gävle och var mycket arg"
Vilka rubriker det gav. "Osmaklig Floyd" skrev DN. "Tv-kockens djurplågeri klipps bort" skrev Aftonbladet.
Aldrig tidigare hade Sverige brytt sig om kräftors väl och ve så mycket som när tv-kocken Floyd kom på besök sommaren 1998.
Aldrig tidigare hade Sverige brytt sig om kräftors väl och ve så mycket som när tv-kocken Floyd kom på besök sommaren 1998.
Fonderingar
En kräftskiva är över och du står med magkatarr, disk och huvudvärk. Men misströsta icke! I skräpskålen och soppåsarna gömmer sig ingrediensen till ännu en magnifik måltid.
Ta skalen från ett gäng kräftor och kasta ner dem i en stekpanna med olivolja. Fräs tillsammans med schalottenlök, vitlök eller vad helst du vill. Skalen ger all sälta du behöver. Häll på lite av skumpan eller det vita vinet som blev över efter gårdagen, och lite vatten, om så behagas. Kanske lite peppar. Låt sjuda.
Sila fonden i en skål. Känn dofterna.
Har du ett par kräftstjärtar kvar? Eller en purjolök, en tomat och en paprika? Fräs vad du vill i lite olja, rör i lite mjöl. Slå på fonden och häll i lite grädde. Servera med pasta och bröd.
Ät gott!
Ta skalen från ett gäng kräftor och kasta ner dem i en stekpanna med olivolja. Fräs tillsammans med schalottenlök, vitlök eller vad helst du vill. Skalen ger all sälta du behöver. Häll på lite av skumpan eller det vita vinet som blev över efter gårdagen, och lite vatten, om så behagas. Kanske lite peppar. Låt sjuda.
Sila fonden i en skål. Känn dofterna.
Har du ett par kräftstjärtar kvar? Eller en purjolök, en tomat och en paprika? Fräs vad du vill i lite olja, rör i lite mjöl. Slå på fonden och häll i lite grädde. Servera med pasta och bröd.
Ät gott!
Dödens lammungar
För någon vecka sedan skrev DN att kräftbeståndet i Skåne har minskat kraftigt. På sina håll har signalkräftan slagits ut helt. Om det rör sig om en ny form av kräftpest framgår dock inte.
Spekulationer kring en sådan sjukdom som drabbar signalkräftan, har förekommit länge, och det är något jag garanterat kommer att återkomma till flera gånger. Då och då rapporterar tidningar om att dessa kräftor tycks gå samma öde till mötes som flodkräftan. Men det grundas aldrig på forskning, och jag är därför tveksam till spekulationernas trovärdighet. Helt klart värt att gräva lite i och återkomma med en redogörelse.
Signalkräftan ansågs förut vara kräftfiskarens fiende snarare än önskat byte. På diskussionsforum runt om på internet uppmanades allmänheten att tjuvfiska slut på signalkräftorna, och helt strunta i fiskebestämmelser. Anledningen var att den nordamerikanska signalkräftan spred kräftpesten till våra inhemska flodkräftor när den planterades in i slutet av 60-talet.
Nu kan jag dock skönja en trend. Signalkräftan verkar ha fått en viss upprättelse, och det är antagligen för att flodkräftan i princip är helt borta. Sorgligt, javisst, men när det gått så långt som det nu gjort börjar jag känna att vi lika gärna kan plantera in signalkräftan i ännu fler sjöar, så vi får ett naturligt bestånd av i alla fall en kräftsort. Motargumentet är att vi borde försöka rädda flodkräftan medan vi kan. Ja. Frågan är om det inte redan är för sent.
Men är det kräftfiskarnas, naturens eller kanske marknadens intressen vi ska tillgodose? Jag vet vad jag tycker. Tar vi inte hand om våra djur och vår natur gapar vi efter för mycket och blir lätt av med alltihop. Titta på hur minkar, med Nordamerika som ursprung, kan rensa hela vattendrag från fisk och kräftor när de släpps ut i svensk vildmark. Eller hur just pest spreds med signalkräftans entré i svenska vatten.
Skadan är nu skedd. Om vi också blir av med signalkräftan, vad gör vi då?
Spekulationer kring en sådan sjukdom som drabbar signalkräftan, har förekommit länge, och det är något jag garanterat kommer att återkomma till flera gånger. Då och då rapporterar tidningar om att dessa kräftor tycks gå samma öde till mötes som flodkräftan. Men det grundas aldrig på forskning, och jag är därför tveksam till spekulationernas trovärdighet. Helt klart värt att gräva lite i och återkomma med en redogörelse.
Signalkräftan ansågs förut vara kräftfiskarens fiende snarare än önskat byte. På diskussionsforum runt om på internet uppmanades allmänheten att tjuvfiska slut på signalkräftorna, och helt strunta i fiskebestämmelser. Anledningen var att den nordamerikanska signalkräftan spred kräftpesten till våra inhemska flodkräftor när den planterades in i slutet av 60-talet.
Nu kan jag dock skönja en trend. Signalkräftan verkar ha fått en viss upprättelse, och det är antagligen för att flodkräftan i princip är helt borta. Sorgligt, javisst, men när det gått så långt som det nu gjort börjar jag känna att vi lika gärna kan plantera in signalkräftan i ännu fler sjöar, så vi får ett naturligt bestånd av i alla fall en kräftsort. Motargumentet är att vi borde försöka rädda flodkräftan medan vi kan. Ja. Frågan är om det inte redan är för sent.
Men är det kräftfiskarnas, naturens eller kanske marknadens intressen vi ska tillgodose? Jag vet vad jag tycker. Tar vi inte hand om våra djur och vår natur gapar vi efter för mycket och blir lätt av med alltihop. Titta på hur minkar, med Nordamerika som ursprung, kan rensa hela vattendrag från fisk och kräftor när de släpps ut i svensk vildmark. Eller hur just pest spreds med signalkräftans entré i svenska vatten.
Skadan är nu skedd. Om vi också blir av med signalkräftan, vad gör vi då?
Albin Boman - kräftbloggare mot strömmen
Anledningen till att den här bloggen över huvud taget uppstod var att jag skrev en statusuppdatering på Facebook där jag orerade om att tidningarnas kräftexperter alltid ger högst betyg till de kräftorna som jag tycker sämst om. I DN i år till exempel får Icas kinesiska kräftor toppbetyg, och Pandalus turkiska får en fjuttig tvåa i betyg. Enligt mig helt upp och ner alltså.
Jag misstänker att hårdheten i kräftornas skal inte räknas med i betygen. Kinesiska kräftor är stenhårda. Så hårda att jag måste använda tång för att öppna klorna, och deras färg är sådär klarröd och inte alls så trivsamt rödorange som de turkiska. Smaken i de kinesiska kräftorna burkar vara väl söt och stjärtarnas kött är gummiaktigt, nästan som halloumi. Mängden kött i klorna är också alltför varierande.
Om du inte känner att du har råd att lägga 300 kronor på svenska signalkräftor, som i själva verket är godast, snyggast och bäst, så tycker jag att du ska ta de turkiska för 129 kronor. De är lika de svenska kräftorna till utseendet och konsistensen i köttet är inte alls svampigt som DN uttryckte det, utan det är fast men inte alls likt den cypriotiska fårosten.
De svenska alternativen får sig en känga av DN:s panel för att de är för salta. Jag tror inte att dessa recensenter vuxit upp med kräftor som legat i klassisk svensk lag. Den tillagas som följer:
En dl salt
3 l vatten
Öl efter behag
Dillkronor
Ett par sockerbitar
Kokar man den lagen i tio minuter, låter den svalna och sedan förvarar kräftorna i den ett dygn före servering, så lovar jag att de sämsta kräftorna blir delikata. Glöm bara inte att plocka upp dillkronorna efter kokningen, de ger en alltför besk smak om de ligger kvar.
Ajöl!
Eight legged freaks
Det är natt. Jag är på väg. Jag hör trafiken på E20 nynna bortanför husen. Så tyst. Som sömn. Det småregnar, men temperaturen ligger fortfarande över 20-strecket. Luften är fuktig och kläderna klibbar mot min kropp. Det är alldeles vindstilla.
Stockholm har krupit till kojs. De sista lägenhetsfönstren som lyser slocknar ett efter ett. 62:ans sista tur svänger ner mot Rålambsvägen. Ingen ser mig när jag smyger uppför trapporna, mellan husen och sedan ner mot fredhällsklipporna. Jag har en påse i handen.
Tidigare ikväll satt jag med min dator i knät och googlade på sjöar och vattendrag i Stockholmsområdet. Sicklasjön i Nacka, Judarn i Bromma och Trehörningen i Huddinge. Och så Mälaren.
Mälaren är Sveriges tredje största sjö, och den har sitt utflöde i Östersjön. Vattnet går in i vikar i Stockholm, och omgärdar Kungsholmen. På Kungsholmen ligger Fredhäll. Det är många som fiskat kräftor i den här gigantiska sjön, men då har det skett en bit utanför stan, eller längre in mot stan. Förra året sa Stockholm stads fiskekonsulent Sverker Lovén följande till alltomstockholm.se:
– Vi har planterat ut väldigt mycket kräftor i Mälaren, så nu väntar vi på att det ska ta fart.
Han tipsade även om att man kunde lägga ut burar i Norrström vid Centralbron och vid Carl-Johans torg vid Slussen.
Jag resonerade mig fram till att om det finns kräftor vid slussen och kräftor längre ut i Mälaren borde det också finnas däremellan, i Fredhäll. Det vore inte alls orimligt. Jag kände att jag inte kunde låta bli att ge det ett försök.
Adrenalinet steg. Det bubblade i mitt bröst. Tjuvjakt.
Jag plockade fram ett par burar ur garderoben och agnade dem med bitar av en gammal falukorvsstump jag haft i kylen. Jag hade aldrig tidigare använt falukorv till kräftfiske, och har aldrig egentligen trott på det. Jag har sett att andra gjort det någon gång, satt det på stickor, men standard för mig har varit mört.
Jag satte på ett par köttbullar också. Tar de inte på det ena, kanske de tar på det andra.
Nu står jag vid vattnet och ser ut mot småbåtshamnen bredvid Fredhälls kallbadhus. Tysta ligger båtarna, sovande och mörka, med däck som blänker av gatljusen runt bryggorna. Vattenytans spegel krossas av miljontals droppar, och bildar ett oändligt myller av blänkande spillror. Jag måste skynda mig. Jag hukar mig ner och tar fram en bur ur påsen jag bär på. Jag fäller upp den och kontrollerar så att snöret inte trasslat ihop sig, sedan går jag ner till brynet och kastar på måfå ut buren i vattnet. Natten är för mörk för att jag ska se var den hamnar, och jag tog inte med någon ficklampa. Det välkända och lite dämpade plasket som uppkommer när vattenytan bryts gör att tusentals minnen kommer tillbaka till mig. Sjön Vällans mörka vatten i Falun. Barfota på slaggstenar med hopplöst svagt lysande ficklampa. Den tunga lukten av dy. Pissmyrsbetten som svalkas av de ljumma vågskvalpen. Den krypande känslan av att jag kanske egentligen inte får fiska kräftor där.
Jag går lite längre mot badhuset och kastar i de två andra burarna. Mina fötter är lätta när jag hoppar över de våta klipporna. Jag är ständigt på min vakt så jag inte halkar. Jag pustar ut. Första etappen är klar.
Den väntan som nu följer är olidlig.
Jag minns de kvällarna när vår familj fiskade kräftor när jag var liten. Vi rodde ut på kvällskröken och la i ett gäng burar, och sedan åkte vi hem och åt middag och väntade till midnatt ungefär, då det var dags att vicka dem, som det heter. Det var ingen poäng i att försöka sova. Det gick inte. Det var som att kroppen kröp av kräldjur. Jag kunde inte tänka på något annat än hur kräftorna lockades av mörtlukten och kravlade sig in i nätfällorna. Men när de väl krupit in, skulle de verkligen stanna kvar? Vad skulle hända om burarna kantrat när vi la i dem? Tänk om någon annan vickade dem?
Det är samma visa nu som det var då. Jag kan inte slappna av. Jag googlar på Mälarens kräftbestånd, men sökresultaten är desamma som innan jag gick ut. Om det är någon som har försökt att fiska kräftor i Fredhäll, så är den människan inte dum nog att skriva om det på internet.
Om några timmar får jag veta hur det gått. Jag ska försöka att sova en stund.
Jag bör tillägga att jag på den här bloggen KANSKE tar mig litterära friheter. Med det menar jag att det KAN vara så att jag inte alls försökt att fiska kräftor i Fredhäll på olovligt sätt. Jag låter det hänga i luften och vara osagt, för spänningens skull. Som vore det mer spänning jag behöver.
Ajö!
Stockholm har krupit till kojs. De sista lägenhetsfönstren som lyser slocknar ett efter ett. 62:ans sista tur svänger ner mot Rålambsvägen. Ingen ser mig när jag smyger uppför trapporna, mellan husen och sedan ner mot fredhällsklipporna. Jag har en påse i handen.
Tidigare ikväll satt jag med min dator i knät och googlade på sjöar och vattendrag i Stockholmsområdet. Sicklasjön i Nacka, Judarn i Bromma och Trehörningen i Huddinge. Och så Mälaren.
Mälaren är Sveriges tredje största sjö, och den har sitt utflöde i Östersjön. Vattnet går in i vikar i Stockholm, och omgärdar Kungsholmen. På Kungsholmen ligger Fredhäll. Det är många som fiskat kräftor i den här gigantiska sjön, men då har det skett en bit utanför stan, eller längre in mot stan. Förra året sa Stockholm stads fiskekonsulent Sverker Lovén följande till alltomstockholm.se:
– Vi har planterat ut väldigt mycket kräftor i Mälaren, så nu väntar vi på att det ska ta fart.
Han tipsade även om att man kunde lägga ut burar i Norrström vid Centralbron och vid Carl-Johans torg vid Slussen.
Jag resonerade mig fram till att om det finns kräftor vid slussen och kräftor längre ut i Mälaren borde det också finnas däremellan, i Fredhäll. Det vore inte alls orimligt. Jag kände att jag inte kunde låta bli att ge det ett försök.
Adrenalinet steg. Det bubblade i mitt bröst. Tjuvjakt.
Jag plockade fram ett par burar ur garderoben och agnade dem med bitar av en gammal falukorvsstump jag haft i kylen. Jag hade aldrig tidigare använt falukorv till kräftfiske, och har aldrig egentligen trott på det. Jag har sett att andra gjort det någon gång, satt det på stickor, men standard för mig har varit mört.
Jag satte på ett par köttbullar också. Tar de inte på det ena, kanske de tar på det andra.
Nu står jag vid vattnet och ser ut mot småbåtshamnen bredvid Fredhälls kallbadhus. Tysta ligger båtarna, sovande och mörka, med däck som blänker av gatljusen runt bryggorna. Vattenytans spegel krossas av miljontals droppar, och bildar ett oändligt myller av blänkande spillror. Jag måste skynda mig. Jag hukar mig ner och tar fram en bur ur påsen jag bär på. Jag fäller upp den och kontrollerar så att snöret inte trasslat ihop sig, sedan går jag ner till brynet och kastar på måfå ut buren i vattnet. Natten är för mörk för att jag ska se var den hamnar, och jag tog inte med någon ficklampa. Det välkända och lite dämpade plasket som uppkommer när vattenytan bryts gör att tusentals minnen kommer tillbaka till mig. Sjön Vällans mörka vatten i Falun. Barfota på slaggstenar med hopplöst svagt lysande ficklampa. Den tunga lukten av dy. Pissmyrsbetten som svalkas av de ljumma vågskvalpen. Den krypande känslan av att jag kanske egentligen inte får fiska kräftor där.
Jag går lite längre mot badhuset och kastar i de två andra burarna. Mina fötter är lätta när jag hoppar över de våta klipporna. Jag är ständigt på min vakt så jag inte halkar. Jag pustar ut. Första etappen är klar.
Den väntan som nu följer är olidlig.
Jag minns de kvällarna när vår familj fiskade kräftor när jag var liten. Vi rodde ut på kvällskröken och la i ett gäng burar, och sedan åkte vi hem och åt middag och väntade till midnatt ungefär, då det var dags att vicka dem, som det heter. Det var ingen poäng i att försöka sova. Det gick inte. Det var som att kroppen kröp av kräldjur. Jag kunde inte tänka på något annat än hur kräftorna lockades av mörtlukten och kravlade sig in i nätfällorna. Men när de väl krupit in, skulle de verkligen stanna kvar? Vad skulle hända om burarna kantrat när vi la i dem? Tänk om någon annan vickade dem?
Det är samma visa nu som det var då. Jag kan inte slappna av. Jag googlar på Mälarens kräftbestånd, men sökresultaten är desamma som innan jag gick ut. Om det är någon som har försökt att fiska kräftor i Fredhäll, så är den människan inte dum nog att skriva om det på internet.
Om några timmar får jag veta hur det gått. Jag ska försöka att sova en stund.
Jag bör tillägga att jag på den här bloggen KANSKE tar mig litterära friheter. Med det menar jag att det KAN vara så att jag inte alls försökt att fiska kräftor i Fredhäll på olovligt sätt. Jag låter det hänga i luften och vara osagt, för spänningens skull. Som vore det mer spänning jag behöver.
Ajö!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)