Jag var i en skog i närheten av det fängelse där Johnny Cash uppträdde 1972. Det regnade asmycket. Det blåste. Det var kallt, och det var höst. Ni vet.
Jag gick längs med en stig som ringlade sig genom ett mosslandskap som var förgyllt av ett pärlband av trattkantareller. Åt vilket håll jag än tittade såg jag svamp. Var det inte trattkantareller så var det soppar. Var det inte soppar så var det riskor. Och så vidare. Det var med andra ord en helt magisk plats. Jag hade i ärlighetens namn aldrig varit med om något liknande.
Papperskassen som jag krampaktigt höll i ena handen bågnade av svampens tyngd och regnets väta. Ena handtaget hade redan ramlat av. Jag var förbannad.
Men inte för att påsen var på väg att gå sönder, och inte heller för att det regnade. Jag var för all del blöt och kall, och jag hade bokstavligt talat kramp i handen av att hålla i en trasig och tung påse, men det gjorde fan ingenting. Det rörde mig inte i ryggen. Jag var förbannad för att det stod så djävulskt mycket svamp i skogen, helt orörd. Jag fattade noll. Varför hade ingen varit där? Varför är det ingen som bryr sig?
Idag är jag hemma igen. Kläderna hänger på tork och svampen ligger på vardagsrumsbordet, redo att rensas. Men jag är fortfarande förbannad.
Jag kan inte för mitt liv förstå varför inte fler människor tar ett par extra steg för att förgylla sin tillvaro. Det är egentligen det som livet handlar om – att ta ett par extra steg. Det är återkommande i ta mig fan allting.
Ta populärkultur till exempel. Gräver du lite längre ner i en skivback (eller på en musikblogg) så kommer du att hitta låtar som förgyller ditt liv. Tittar du bakom Män som hatar kvinnor i din bokaffär hittar du något som till och med kan förändra hela ditt jävla liv. Det tar kanske en halvminut av din tid, och du kommer att vinna så mycket på det i längden.
Trivs du inte på ditt jobb, plugga vidare!
Har du gift dig med fel människa, lämna henom bara!
Är du trött på att äta burkchampinjoner, ut i skogen och HÄMTA HEM svamp!
Det behöver inte heller handla om ett bakomliggande missnöje med din tillvaro för att du ska vinna något på att ta några extra steg. Det är klart att man kan sitta och äta falukorv-köttbullar-fiskpinnar-pannkaka-kyckling-tacos-pizza vecka ut och vecka in. Du kan titta på doobidoo, parlamentet och söndagsfilm och trivas ganska bra med det. Inte märka av att livet är grått, förutsägbart och trist. Det är gott med tacos, och Beck-filmerna är säkert spännande ibland. Men inte varje vecka.
Varenda idiot kan lära sig några sorter svamp, och varenda idiot kan gå ut i skogen och hämta hem några ätliga svampar, steka dem och lägga dem på en bit bröd. Grattis, du har just gjort ett gudomligt gott mellanmål.
Det är bara så jävla enkelt, och du är bara så jävla slö om du inte gör det.
Jag gick längs med en stig som ringlade sig genom ett mosslandskap som var förgyllt av ett pärlband av trattkantareller. Åt vilket håll jag än tittade såg jag svamp. Var det inte trattkantareller så var det soppar. Var det inte soppar så var det riskor. Och så vidare. Det var med andra ord en helt magisk plats. Jag hade i ärlighetens namn aldrig varit med om något liknande.
Papperskassen som jag krampaktigt höll i ena handen bågnade av svampens tyngd och regnets väta. Ena handtaget hade redan ramlat av. Jag var förbannad.
Men inte för att påsen var på väg att gå sönder, och inte heller för att det regnade. Jag var för all del blöt och kall, och jag hade bokstavligt talat kramp i handen av att hålla i en trasig och tung påse, men det gjorde fan ingenting. Det rörde mig inte i ryggen. Jag var förbannad för att det stod så djävulskt mycket svamp i skogen, helt orörd. Jag fattade noll. Varför hade ingen varit där? Varför är det ingen som bryr sig?
Idag är jag hemma igen. Kläderna hänger på tork och svampen ligger på vardagsrumsbordet, redo att rensas. Men jag är fortfarande förbannad.
Jag kan inte för mitt liv förstå varför inte fler människor tar ett par extra steg för att förgylla sin tillvaro. Det är egentligen det som livet handlar om – att ta ett par extra steg. Det är återkommande i ta mig fan allting.
Ta populärkultur till exempel. Gräver du lite längre ner i en skivback (eller på en musikblogg) så kommer du att hitta låtar som förgyller ditt liv. Tittar du bakom Män som hatar kvinnor i din bokaffär hittar du något som till och med kan förändra hela ditt jävla liv. Det tar kanske en halvminut av din tid, och du kommer att vinna så mycket på det i längden.
Trivs du inte på ditt jobb, plugga vidare!
Har du gift dig med fel människa, lämna henom bara!
Är du trött på att äta burkchampinjoner, ut i skogen och HÄMTA HEM svamp!
Det behöver inte heller handla om ett bakomliggande missnöje med din tillvaro för att du ska vinna något på att ta några extra steg. Det är klart att man kan sitta och äta falukorv-köttbullar-fiskpinnar-pannkaka-kyckling-tacos-pizza vecka ut och vecka in. Du kan titta på doobidoo, parlamentet och söndagsfilm och trivas ganska bra med det. Inte märka av att livet är grått, förutsägbart och trist. Det är gott med tacos, och Beck-filmerna är säkert spännande ibland. Men inte varje vecka.
Varenda idiot kan lära sig några sorter svamp, och varenda idiot kan gå ut i skogen och hämta hem några ätliga svampar, steka dem och lägga dem på en bit bröd. Grattis, du har just gjort ett gudomligt gott mellanmål.
Det är bara så jävla enkelt, och du är bara så jävla slö om du inte gör det.
Från och med den 22 september 2011 kommer den här bloggen att förändras. Jag kommer att utöka innehållet till att handla om allt som rör det breda och luddiga begreppet MAT, och framför allt mat som kan plockas, fiskas eller odlas. Jag fortsätter givetvis att bevaka och rapportera kring kräftor. Men nu mer säsongsbetonat.
Du är så jävla slö om du inte börjar följa min blogg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar