Jag tror inte på flum. Jag tror inte på sanndrömmar, drömtydning eller hippies. Jag tror inte på instinkt heller. Trots det fann jag mig stående på samma fiskeplats i två timmar för att jag natten innan drömt att jag stått där. Och det gav utdelning – dubbelt upp.
Det var i lördags förra veckan som jag åkte tillsammans med min närmsta familj till sjön Stångtjärn i Falun för att fiska regnbåge. Put and take, familjevänligt, trivsamt. Det var en klar och kall höstdag, och oktobervinden blåste retligt mot land, vilken sida av sjön vi än stod på. Det gjorde för all del inte så mycket. Vi var utrustade med långkalsonger, ved, korv, spön, räkor, bombsänken, flöten och skeddrag. Vi hade bestämt oss för att få fisk: "Jag tar en öring", sa jag. Farsan var osäker på om det fanns öring. Han nöjde sig med regnbåge. Det var lättare sagt än gjort. Det var bara ett fåtal fiskar som visade sig vid ytan och de nappade inte på vare sig räkor eller drag. Vi provade allt.
Efter några timmar åkte alla förutom farsan och jag hem. Vi två stannade envist kvar som de åsnor vi är, han gick runt sjön, jag började tänka på föregående natt.
Jag hade drömt att jag fiskat i stångtjärn, och att jag stått på ett specifikt ställe, på en handikappanpassad brygga avsedd för fiskare. Jag minns att jag såg gäddor, regnbågar och abborrar som simmade alldeles nedanför fötterna på mig, men ingen högg. Jag stack ner en krok med en räka på utan att de nappade. Sedan vaknade jag av att min dotter nös.
Nu stod jag där och tittade mot handikappsbryggan. "Vafan", tänkte jag. "Lika bra att prova."
Jag packade ihop mina grejer och flyttade mig till drömbryggan. Det var något surrealistiskt över att vara på ett ställe som man nyligen drömt om. Känslorna från drömmen blev återigen tydliga, och då och då funderade jag över om jag verkligen var vaken. Jag hade kanske somnat om? Nej, den bitande vinden nöp mig i kinderna. Jag var vaken. Och inte ett enda napp nu heller.
Jag bytte från bottenmete till spinnare, en glänsande sak, ganska tung. Jag kastade, jag fastnade i botten. Förjävla typiskt.
Jag ryckte och drog och till slut kom jag loss, men jag kände att jag hade något med mig upp. En svart gren bröt vattenytan när jag vevat in. Runt grenen satt en nylonlina intrasslad (inte min alltså, jag använder uteslutande flätade linor), och på nylonlinan satt en spinnare av märket Droppen. En klassiker. Jag blev glad över min fångst. Det är väl i och för sig inget speciellt fascinerande över att fiska upp någon annans fiskedrag, framför allt inte i ett put and take-vatten som Stångtjärn. Det händer. Men det var ett välkommet tillskott till samlingen. Den hade inte legat särskilt länge; helt rostfri.
Av någon anledning började nu min hjärna att bråka med mig. Jag antar att jag blir så totalt avslappnad när jag fiskar att allt kritiskt tänkande bara blåses bort. Kanske var det oktobervinden som förvärrade mitt tillstånd, för nu var jag tämligen säker på att jag skulle få fisk, med det där jävla draget, som jag nyss fiskat upp. Så här i efterhand var det ju inget annat än dumheter.
Jag stod i alla fall och kastade en stund, och såklart fick jag ingen fisk på Droppen. Jag skakade av mig hippieflummet och bytte till flöte och räka och kastade ut. Beprovad metod, det kändes nyktert.
Jag satt och glodde ett tag. tittade upp mot höstfärgade träd. Kände en smärre melankoli över att det mycket väl kunde vara årets sista trivsamma höstfiske. Sen kommer vintern, med pimpling och annat nödvändigt ont. Solen kastade sina sista strålar över sjön. Det var nästan tyst. Alla fåglar hade flytt till varmare breddgrader. Jag hörde bara ett avlägset flygplan. Mitt apelsinorange flöte gled in mot land allt eftersom vinden vände åt mitt håll. Jag vevade in lite slaklina, och i ögonvrån såg jag hur flötet började röra sig sakta utåt – från mig. Något var på räkan.
Ett ypperligt läge. En kastmetares dröm. Jag hade fisken runt mitt lillfinger; spänd lina, det var bara för fisken att hugga, så skulle jag hugga tillbaka. Flötet guppade till en gång, men höll sig över ytan, gav ifrån sig små svallvågor. Det verkade vara något litet. Jag andades, väntade. Flötet guppade till igen, och sedan försvann det under ytan. Jag gjorde ett mothugg, och kände kraften från fisken dra genom linan och upp i mina händer. Jag försökte behålla lugnet, men eftersom jag stått i flera timmar och fiskat, utan ett jävla napp, var det ganska svårt. Jag ville få upp fisken, samtidigt som jag ville njuta av fighten. Jag vevade, kanske för fort, men jag lyckades styra in fisken mot land, på rätt sida av bryggan. Jag tog upp håven och stapplade ner till sandstranden. Då såg jag den ordentligt för första gången. Det var ingen regnbåge, det var en öring. Stor. "Det är ju en öring", skrek jag till farsan. "Hade ingen aning om att det verkligen fanns här."
Jag är inte stolt över min insats när jag skulle håva upp fisken. Jag måste ha sett rätt rolig ut, jag var på väg att själv trilla i plurret, men jag fick i alla fall upp öringen. Den var tjock, kraftig och bronsglittrande med tydliga röda prickar. Fenorna var inte alls sådär utnötta som put and take-fiskars fenor brukar vara. Den måste ha levat i sjön ett tag. Ett praktexemplar.
Vad ska vi då lära oss av det här? Vad skulle den här historien vara bra för? Jo: Jag tror inte på hippieflum, men när jag fiskar är jag så avslappnad, tillåtande och okritisk att jag går på vad som helst. Det borde gå att utnyttja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar